I lördags påvisade Dagens Industri i en ledare, skriven av Torun Nilsson, vilka brister i vårt land som ligger bakom den svaga svenska kronan. “Kronraset del 1: Högmod går före fall”. I ledaren hittar vi följande konstaterande, som är förödande för Sverige:
Det vill säga att vår ekonomiska modell tydligen är så bra att vi till och med kan fortsätta med säregna regleringar av bostads- och arbetsmarknader och dra benen efter oss när det gäller integration av flyktingar, skolresultat och investeringar i infrastruktur.
Det är inte så många som inser att vad vi i Sverige gjort, när vi frammanat den låga kronkursen, är en devalvering. Omvärlden kan köpa våra varor och service billigt. Och vi har fått en valuta som inte är värd särskilt mycket. Det märker man inte minst vid utlandsresor.
Frågan är om Riksbankens låga räntesättning, för att få upp inflationen, är rimlig. Omvärlden tycker inte det, utan straffar oss i stället. Och därav följer att den låga kronkursen blir en de facto-devalvering.
Avslutningen på Torun Nilssons ledare om vårt lands svaghet är talande:
Kronraset understryker att det är hög tid för politikerna att göra upp med den svenska självbilden. Till sist återstår ändå inget annat än problem som är ännu värre. Framtiden attackeras bättre med realism än med högmod.
Det ska bli intressant att läsa “Kronraset del 2, som säkert kommer i DI inom kort.
När tänker politikerna gå från ord till handling? Vår potential är stor, men om vi inte utnyttjar den, då bli vi inte bara omkörda utan också frånåkta.
PS. Vad är det för skillnad på att göra Sverige snällare eller att göra Sverige mesigare? För min del tror jag att såväl Snällismen som Mesigheten är Sverige stora akilleshäl. Detta sagt utan att ta ställning till Liberalernas kandidaterna till ledarposten, men det låter inte bra. DS