“Detta är ju upprörande. Så här får det inte vara“. Detta var forskningsministern Helene Hellmark Knutssons svar i P1 Morgon idag. Frågan gällde de utländska studenterna som i vissa fall får betala dubbelt så hög avgift som motsvarar verklig kostnad. Vad gör ni nu då? blev reporterns fråga.
Svaret: “Vi ska tillsätta en utredning nu till hösten” om internationaliseringen av universiteten, sa Hellmark Knutsson. Lite pressad av journalisten sa hon “Inte skyndsamt” med motiveringen att det kan gå fel. Det var ett hafsverk från den gamla regeringens sida, påpekade hon. Men om något uppenbarligen är “upprörande”. Med tillägget “så ska det inte vara”. Då kan man väl inte vänta i tre år? Eller?
För utredningen, som inte ska tillsättas förrän i höst får säkert 2 år på sig. Sedan remissbehandling och därefter bearbetning på utbildningsdepartementet och delning, ofta dussintals gånger, i regeringskansliet, För att sedan beslutas av riksdagen. Och sedan ska det genomföras också. Klart 2020? I bästa fall.
Antalet utländska studerande från tredje land (bortom EU) vid svenska universitet var 15.000 år 2011. När avgifterna infördes år 2012 sjönk de direkt till 5.000. Nu nere på 4.000. Den nuvarande regeringen sade sig vilja se över systemet. Vad har hänt? Inget.
Det är så här svensk politik fungerar:
De svenska politikerna tror att världen väntar medan vi utreder eller funderar på om vi inte kanske borde utreda
Det finns många exempel på detta: Snabbutredning om hur vi ska ta hand om flyktingarna fick 2 år på sig. För att validera flyktingarnas kunskaper för utbildning och inträde på arbetsmarknaden tillsattes en delegation. Den fick dubbel tid på sig, 4 år, att utarbeta en strategi för detta. Digitaliseringskommissionen fick inte föreslå hur deras förslag skulle genomföras. Men den fick ett extra år på sig att utreda mer. Detta är inte gammal skåpmat, dessa tre politiska beslut togs i november 2015.
Det kan tilläggas att OECD i sin studie 2012 uppmärksammade den bristande internationaliseringen av svenska universitet. Inget hände. Det upprepades av OECD i den studie man gjorde 2015, men som regeringen inte verkar ha tagit del av – ännu. I den senaste OECD-rapporten finns internationaliseringen på 22 olika ställen. Så det är bara att läsa, och ta till sig.
Det finns mycket mer av oförmåga i svensk politik, men skulle jag ta upp allt jag snubblar på blev det minst ett blogginlägg varje dag. Skulle jag därtill gräva, då räcker tiden inte till för alla bloggar. Och jag vill ju uppmärksamma annat också, både inom och utom landet.